Vad ska en Svensk kunna?

Arbetsgivare, fundera på detta:

För 20 år sedan visste ingen att app-utveckling var en framtidsbransch.

– Det finns en idé i näringslivet – att det för varje jobb ska finnas en utbildning som motsvarar den. Man förstår inte idén med generella färdigheter: att det finns kompetenser som man erhåller genom en bra och gedigen utbildning som gör att man är i stånd att lära sig mycket nytt och kanske hantera det på ett bättre sätt än den som bara gått en smal utbildning.

Detta säger Sharon Rider, medförfattare till den nya forskningsboken 'Vad ska en Svensk kunna?'

– Det är helt befängt och djupt olyckligt att barn tvingas till val av inriktning baserat på betyg de fick som små, och att detta val avgör vad de kan läsa vidare på universitetet – speciellt som universitetsutbildningarna blir mer och mer nischade. Det innebär att barnens framtid i hög grad är utstakad vid 14 års ålder.

Bara för 40 år sedan kunde man göra i stort sett vad som helst om man hade en fil.kand. i filosofi eller litteraturvetenskap. Då hade man visat att man hade förmågan att under en viss begränsad tid utföra komplicerade uppgifter inom givna tidsramar.
Det räckte. Den övriga träningen fick man på jobbet.

Sharon Rider säger att unga i dag tar studielån för att läsa till yrken som kanske inte ens existerar om 30 år.

– Och det utan att på något sätt ha utvidgat sin förmåga att lära sig något annat. Forskning har visat att ”klassiska utbildningar” ökar förmågan till att lära sig nytt i mycket högre grad än yrkesinriktade utbildningar.

Förtydligande; vi studerar mer, men lär oss mindre allmänna kunskaper.

Det viktiga är att professionsutbildningar inte ska producera fackidioter. Men på programmen i Sverige i dag har studenterna oftast inte utrymme att välja till något som inte är deras huvudfåra, i synnerhet med tanke på de begränsade möjligheterna till studielån och att arbetsgivarna inte tycks se värdet i bredare bildning.

– En bildad person är inte per definition någon som har fått en yrkesutbildning på högskolenivå. Enligt upplysningstanken är det folk som är kapabla, tänkande och förstår att det finns bättre och sämre svar på olika frågeställningar och problem.

Vill vi ha folk på Trafikverket som kan resonera på flera plan och fatta rimliga beslut, vill vi ha duktiga domare, politiker, poliser och lärare – då måste vi betona vikten av sakargument och sakkunskap, goda skäl, evidens och principer. Det är kärnan i innebörden 'bildning'.

När kvaliteten i skolan ska utvärderas, kostnaderna hållas nere och produktiviteten maximeras riskerar lärarrollen att av-professionaliseras.

– Läraren blir en del av ett enda stort mål- och resultatstyrningssystem där det väsentligaste i yrkesutövningen är testande och betygsättande. Lärarrollen fylls med så mycket administrativt innehåll att läraren reduceras till en slags byråkrat.

De grundläggande frågorna är dock; varför ger vi betyg, vad vi vill uppnå med dem och vad ska de grundas på, liksom vilken roll de har i en större idé om vad utbildning är eller bör vara.

Ju mer vi relaterar skolan till nytta, desto mindre nytta gör den.

– Bildning har med människans allsidiga utveckling att göra. I stället har vi gett upp det och gått till ett paradigm där utbildning i stort sett är ett massproduktionstänkande.

Vi har tagit bort ”bildning” från utbildning – det är bara ”ut” kvar.

Kamran Namdar, lektor i pedagogik, säger att det finns ”en viss schizofreni både i styrdokumenten och i läraryrket” vad gäller uppdraget.

– Politiker vill ha en bra skola, där elever får goda kunskaper och färdigheter och bidrar till nationalekonomin. Sedan har vi i Sverige också en uttalad värdegrund i skolan, men i verkligheten har kunskapsmålen dominans.

Skulle en lärare i årskurs fyra under en termin inte alls undervisa i matematik skulle alla föräldrar undra vad det var för fel. Men om en elev under hela sin skolgång inte får någon konsekvent och systematisk och medveten uppfostran kring demokrati – då skulle ingen förälder märka det.

Bristande bildning riskerar att urgröpa och urholka demokratin. Det vet både Gustav Fridolin och Jan Björklund – de är inte tappade bakom en mjölkpall, men det ger inte utdelning i valrörelsen att snacka bildning.

(Delar av text ovan är från en längre artikel i Skolvärlden.se )