Vad hände?
1974 skrev Harry Braverman’s (Labor and Monopoly Capital): ” Är det etiskt rätt att demokratin slutar vid fabriksgrinden? Varför har de som löper störst risk för skador, hälsoproblem och arbetslöshet ofta lägre lön och mindre inflytande?”.
Jag är från arbetarklassfamilj, uppväxt i Ramvik (med Fälldin som granne) och senare Ådalen - med en fabriksarbetande far – vilket fick sina följder. Jag fick arbetarklassens Norrländska idealism till frukost. ”Arbete främjar hälsa och välstånd, samt förhindra många tillfällen till synd”. Ryggrad, kamratskap, sammanhållning. Minns Ådalen -31!
Hur det vidare kommer att påverka arbetsplatser och personal som antingen stannar (med specialiserade tjänster kopplade till automationen) eller friställs är fortfarande ett stort frågetecken. Detta är anmärkningsvärt då full teknisk singularitet bör inträffa runt 2034 ((Kurtzweil)). Det ”Super complexity” –samhälle som nu växer fram ser ut att skapa sitt eget självändamål.
Utifrån vad jag ser har varken riksdag eller regering förstått vilken verkan detta kommer att få. Det innebär att arbetsmarknadspolitiken I Sverige i stort står maktlös.
Ådalen -31 var en manifestation av den tidens arbetsmiljö. Vi verkar närma oss en ny version, men frågan är vilket slag av arbetare som kommer att stå på barrikaden denna gång?
Jag är från arbetarklassfamilj, uppväxt i Ramvik (med Fälldin som granne) och senare Ådalen - med en fabriksarbetande far – vilket fick sina följder. Jag fick arbetarklassens Norrländska idealism till frukost. ”Arbete främjar hälsa och välstånd, samt förhindra många tillfällen till synd”. Ryggrad, kamratskap, sammanhållning. Minns Ådalen -31!
Var tog den arbetsidealismen vägen?
På 2000-talet ändrades arbetsmarknaden i ny, global riktning: outsourcing och uppbrytning av organisationer till mindre, marknadsstyrda; s.k. new public management (NPM). Detta även i offentlig sektor med målstyrning och accelererande utvärderingar; fokus på individen för att söka orsaker och tilldela ansvar.
Detta ger samma mätbara utfall på såväl produkter och människor. Inom både tillverkningsindustri och välfärdstjänster. Inom vård, skola och omsorg har politiker i hög grad abdikerat och styrningen sköts av en planerings- och revisionsbyråkrati. Även välfärdstjänster styrs av bolag som har vinstdrift som primär drivkraft; vinst är även felaktigt det starkaste av styrmedel för eventuella strävanden mot kvalitetsmål (se Sandberg 2014 för en översikt). En pensionär som inte kostar är en bra produkt.
”Trettio år med nyliberalism, fria marknadskrafter och privatisering börjar slita på oss, när prestationen blivit norm”, skriver psykologen Paul Verhaeghe.
Vår värld efter marknadsförändringarna från år 2000 är nu präglad av vad som kallats ”super complexity” (Ronald Barnett) med allt större och allt fler erkända stressmoment när det gäller miljö, klimat, migration, terrorism, pandemier och några andra stora, ofta globala utmaningar. Detta visar sig även på arbetsplatsen då känslor och stress utifrån kommer in i bilden. Hur mycket av detta ska arbetsgivare ansvara för? Ska VD:n på Berras bygg hantera stress från kriget i Syrien?
Sjuktal, stress, olyckor; otrygga anställningar, kollektivavtal som kringgås, försvagning av facket; globalisering, digitalisering. Pressen är hård i dag på många i arbetslivet - inte minst i kvinnodominerade sektorer – och på dem utanför, de arbetslösa, de sjuka. Omfattande invandring gör att många nu anländer som saknar tillräcklig utbildning, erfarenhet eller språkkunskaper men som med satsningar kan ge väsentliga bidrag i samhället. Men tillämpning av kollektivavtal som ger alla anställda och företag samma villkor ifrågasätts, liksom arbetsmarknadsparternas självständighet.
Sverige har fått en inriktning på arbetsplatser där vi upplever stor stress efter försvagningen av arbetstrygghet, vilket i sin tur har sin bakgrund i kraftigt stigande arbetslöshet, en lagstiftning som bidrar till försvagningen (sänkt a-kassa, högre avgifter), utstationerad arbetskraft, utländsk arbetskraft som anlitas till sämre villkor, arbetsmarknadens förändring med tidsbegränsade anställningar, osäkra anlitandeformer, oklart arbetsgivaransvar genom kedjor av underleverantörer, samt individualisering och fackens svårigheter att anpassa sig till en ny situation på arbetsmarknaden och nya potentiella medlemmar.
Tjänste- och servicesektorer växer, stora företag bryts upp i mindre delar, produktion i en fabrik/enhet blir till kaskader av outsourcing till andra företag i flera led, inom landet eller utanför, ansvarsförhållanden luckras upp. Jobben blir avreglerade – internationella - samtidigt som trycket på prestation, leverans och omedelbar kundnytta höjs. Det till synes ökade inflytandet och kontrollen i det egna arbetet kan förbytas i sin motsats: lägstalöner och enkla jobb. Arbetets organisering och styrning bestämmer i hög grad människors arbetsmiljö och påverkas direkt av arbetsmarknadens förändringar.
Som exempel: Olycksfall och stress är i huvudsak en effekt av arbetsorganisationen som kan behöva förändras. De tilltagande osäkra, korta jobben, alltså arbetsmarknadens förändring, har direkta effekter på arbetsförhållanden och organisation. Med tidsbegränsade jobb - särskilt för unga i hotell, restaurang och handel - blir hela livssituationen osäker (utan säkert jobb, inget lägenhetskontrakt). Korta jobb minskar också viljan och poängen med att satsa på det jobb man har. Chansen att få utbildning i jobbet minskar därmed. Sådana tuffa villkor med låga löner för en del grupper har en tendens att sippra in i arbetslivet för andra grupper, så att även de känner sig tvingade att acceptera de sämre villkoren.
Jobbens utformning fokuserar i dag på storskaliga faktorer och processer snarare än aktörer – internationella trender, inte nationella. IT-utveckling, globalisering, individualisering, migration och automatisering. Det här blir ofta vad man kan benämna som ett deterministiskt ”neo-contingency”-perspektiv där förändringar i arbete och organisation ses som rationella och/eller oundvikliga anpassningar till förändrade förutsättningar med förutbestämda konsekvenser för anställda.
Med andra ord: frågan är nu inte vem som kommer att forma jobb, utan vad.
Vi närmar oss den tekniska singulariteten och har nu en accelererande situation där människor exkluderas från själva arbetet. Självkörande transportfordon, autonoma soldater, articifiella läkare, helautomatiserade call-centers. Dessa finns redan nu.
På 2000-talet ändrades arbetsmarknaden i ny, global riktning: outsourcing och uppbrytning av organisationer till mindre, marknadsstyrda; s.k. new public management (NPM). Detta även i offentlig sektor med målstyrning och accelererande utvärderingar; fokus på individen för att söka orsaker och tilldela ansvar.
Detta ger samma mätbara utfall på såväl produkter och människor. Inom både tillverkningsindustri och välfärdstjänster. Inom vård, skola och omsorg har politiker i hög grad abdikerat och styrningen sköts av en planerings- och revisionsbyråkrati. Även välfärdstjänster styrs av bolag som har vinstdrift som primär drivkraft; vinst är även felaktigt det starkaste av styrmedel för eventuella strävanden mot kvalitetsmål (se Sandberg 2014 för en översikt). En pensionär som inte kostar är en bra produkt.
”Trettio år med nyliberalism, fria marknadskrafter och privatisering börjar slita på oss, när prestationen blivit norm”, skriver psykologen Paul Verhaeghe.
Vår värld efter marknadsförändringarna från år 2000 är nu präglad av vad som kallats ”super complexity” (Ronald Barnett) med allt större och allt fler erkända stressmoment när det gäller miljö, klimat, migration, terrorism, pandemier och några andra stora, ofta globala utmaningar. Detta visar sig även på arbetsplatsen då känslor och stress utifrån kommer in i bilden. Hur mycket av detta ska arbetsgivare ansvara för? Ska VD:n på Berras bygg hantera stress från kriget i Syrien?
Sjuktal, stress, olyckor; otrygga anställningar, kollektivavtal som kringgås, försvagning av facket; globalisering, digitalisering. Pressen är hård i dag på många i arbetslivet - inte minst i kvinnodominerade sektorer – och på dem utanför, de arbetslösa, de sjuka. Omfattande invandring gör att många nu anländer som saknar tillräcklig utbildning, erfarenhet eller språkkunskaper men som med satsningar kan ge väsentliga bidrag i samhället. Men tillämpning av kollektivavtal som ger alla anställda och företag samma villkor ifrågasätts, liksom arbetsmarknadsparternas självständighet.
Sverige har fått en inriktning på arbetsplatser där vi upplever stor stress efter försvagningen av arbetstrygghet, vilket i sin tur har sin bakgrund i kraftigt stigande arbetslöshet, en lagstiftning som bidrar till försvagningen (sänkt a-kassa, högre avgifter), utstationerad arbetskraft, utländsk arbetskraft som anlitas till sämre villkor, arbetsmarknadens förändring med tidsbegränsade anställningar, osäkra anlitandeformer, oklart arbetsgivaransvar genom kedjor av underleverantörer, samt individualisering och fackens svårigheter att anpassa sig till en ny situation på arbetsmarknaden och nya potentiella medlemmar.
Tjänste- och servicesektorer växer, stora företag bryts upp i mindre delar, produktion i en fabrik/enhet blir till kaskader av outsourcing till andra företag i flera led, inom landet eller utanför, ansvarsförhållanden luckras upp. Jobben blir avreglerade – internationella - samtidigt som trycket på prestation, leverans och omedelbar kundnytta höjs. Det till synes ökade inflytandet och kontrollen i det egna arbetet kan förbytas i sin motsats: lägstalöner och enkla jobb. Arbetets organisering och styrning bestämmer i hög grad människors arbetsmiljö och påverkas direkt av arbetsmarknadens förändringar.
Som exempel: Olycksfall och stress är i huvudsak en effekt av arbetsorganisationen som kan behöva förändras. De tilltagande osäkra, korta jobben, alltså arbetsmarknadens förändring, har direkta effekter på arbetsförhållanden och organisation. Med tidsbegränsade jobb - särskilt för unga i hotell, restaurang och handel - blir hela livssituationen osäker (utan säkert jobb, inget lägenhetskontrakt). Korta jobb minskar också viljan och poängen med att satsa på det jobb man har. Chansen att få utbildning i jobbet minskar därmed. Sådana tuffa villkor med låga löner för en del grupper har en tendens att sippra in i arbetslivet för andra grupper, så att även de känner sig tvingade att acceptera de sämre villkoren.
Var är vi då på väg?
Jobbens utformning fokuserar i dag på storskaliga faktorer och processer snarare än aktörer – internationella trender, inte nationella. IT-utveckling, globalisering, individualisering, migration och automatisering. Det här blir ofta vad man kan benämna som ett deterministiskt ”neo-contingency”-perspektiv där förändringar i arbete och organisation ses som rationella och/eller oundvikliga anpassningar till förändrade förutsättningar med förutbestämda konsekvenser för anställda.
Med andra ord: frågan är nu inte vem som kommer att forma jobb, utan vad.
Vi närmar oss den tekniska singulariteten och har nu en accelererande situation där människor exkluderas från själva arbetet. Självkörande transportfordon, autonoma soldater, articifiella läkare, helautomatiserade call-centers. Dessa finns redan nu.
”Om” är inte länge en fråga, utan ”när”.
Hur det vidare kommer att påverka arbetsplatser och personal som antingen stannar (med specialiserade tjänster kopplade till automationen) eller friställs är fortfarande ett stort frågetecken. Detta är anmärkningsvärt då full teknisk singularitet bör inträffa runt 2034 ((Kurtzweil)). Det ”Super complexity” –samhälle som nu växer fram ser ut att skapa sitt eget självändamål.
Utifrån vad jag ser har varken riksdag eller regering förstått vilken verkan detta kommer att få. Det innebär att arbetsmarknadspolitiken I Sverige i stort står maktlös.
Ådalen -31 var en manifestation av den tidens arbetsmiljö. Vi verkar närma oss en ny version, men frågan är vilket slag av arbetare som kommer att stå på barrikaden denna gång?
