Varför dök Myndigheten för arbetsmiljökunskap upp?

Arbetsmiljöverket har idag en begränsad uppgift som nationell funktion för kunskapsområdet arbetsmiljö och arbetsliv. Sedan den förra regeringen lade ner Arbetslivsinstitutet för tio år sedan saknas det en särskild myndighet med nationellt ansvar för att sammanställa och sprida kunskap om arbetsmiljö. Det finns inte heller någon aktör som utvärderar den förda arbetsmiljöpolitiken. Arbetsmarknadens parter – både fackförbund och arbets­givarorganisationer – har länge påpekat behovet av en sådan organisation och har förordat att en ny myndighet skapas för ändamålet.

Arbetslivsinstitutet

Arbetslivsinstitutet var (1995-2007) ett svenskt nationellt forskningsinstitut och kunskapscentrum för arbetslivsfrågor med huvudkontor i Stockholm. Verksamhet har även funnits i Solna, Malmö, Umeå, Göteborg, Norrköping, Östersund och Visby. Institutet hade 400 anställda, varav de flesta var forskare. Forskning bedrevs (enligt standardformuleringen i skriftserien Arbete och hälsa) inom arbetsmarknad och arbetsrätt, arbetsorganisation, belastningsskador, arbetsmiljöteknik, "hälsoeffekter av det nya arbetslivets psykosociala problem", arbetsmedicin, allergi, påverkan på nervsystemet samt kemiska riskfaktorer och toxikologi.
Arbetslivsinstitutet inrättades 1995 och lades ned den 30 juni 2007. Regeringens avsikt var att arbetslivsforskning istället skulle ske vid universitet och högskolor. I budgeten öronmärktes dock inga nya resurser för sådan forskning, utan dess omfattning blev en fråga för varje högskola.
Arbetslivscentrum fanns ännu tidigare, inrättat 1977. Skriftserierna Utbildning (ISSN 0347-2256) och Arbete och hälsa (ISSN 0346-7821) utgavs båda med start 1972 av Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet och Arbetslivsinstitutet. Serierna omfattar 127 respektive 1122 publikationer i Libris-katalogen.
En artikel av Pelle Ehn (född 1948) och Åke Sandberg (född 1944) om "Forskning på arbetsplatsen" i När Var Hur 1978 (sid. 214-216) noterade att:

"makten över forskningen kommer att bli en central fråga under 80-talet, en viktig del arbetslivets demokratisering"
Som utgångspunkt hänvisas till LO-kongressen i juni 1976, där flera rapporter efterlyste en facklig forskningspolitik. Denna utveckling skedde parallellt med framtagningen av medbestämmandelagen.

Myndigheten för arbetsmiljökunskap

Myndigheten för arbetsmiljökunskap placerades i Gävle och inledde sin verksamhet den 1 juni i år. Enligt regeringens budgetproposition tilldelas man 18,8 miljoner kronor för 2018. Myndigheten kommer att byggas upp successivt, och när verksamheten är fullt utbyggd år 2020 beräknas dess budget omfatta 35 miljoner kronor per år.

Ny generaldirektör är Nader Ahmadi, professor i sociologi och tidigare prorektor och ställföreträdande myndighetschef för Högskolan i Gävle. 

- Arbetsmarknaden har alltid varit komplex och dynamisk och detta gör att förutsättningarna för ett gott arbetsmiljöarbete och för ett hållbart arbetsliv också ständigt förändras. Den nya myndigheten ska bidra till att förbereda Sverige för att ännu bättre tillvarata möjligheterna samt bemöta utmaningarna inom dagens och framtidens arbetsliv. Vår vision är att vi ska vara en motor för förbättringar inom arbetslivet samt främja ett arbetsmiljöarbete som ständigt ligger steget före, säger Nader Ahmadi.

Den 'nya' myndigheten har till uppgift att ansvara för kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning samt utvärdering och analys, i syfte att bidra till att kunskap om arbetsmiljö kommer till användning i praktiken.
Myndigheten får samtidigt i uppdrag att ta fram kunskap om framtidens arbetsliv. Det finns behov av både lättillgängliga översikter och fördjupad kunskap om hur ett arbetsliv i förändring kan påverka arbetsmiljön samt förutsättningarna för det förebyggande arbetsmiljöarbetet. 

Exakt hur myndigheten ska samverka med Arbetsmiljöverket, Företagshälsovården, Arbetsmiljöingenjörer- och inspektörer, miljökontor och alla andra instanser som dagligen arbetar med arbetsmiljöfrågor kvarstår att se. Jag hoppas innerligt att detta blir en öppen myndighet, då allt för många myndighetsansvariga (läs akademiker) nu låser sina dörrar och främjar sig från verkligheten.